Född
1899-06-15
i Bodsjö, Kälen (Z).
Död
1967-01-07
i Bodsjö, Hunge (Z).
1940 skogsarbetare Hunge 2:9
1950 dito
1967 ogift Hunge 2:9
Per Andersson var en märklig man, en som avvek helt från det mansideal som formats av det hårda livet i de norrländska skogslänen. En man som inte hatade någon, en man utan fiender. Han gick i skola i Hunge och Våle. Hans första lärare var en annan avvikare, nämligen den radikala och idealistiska Ester Lindholm. Denna utmärkta pedagog hade något patetiskt och drömmande över sig. Hennes till synes orealistiska idéer väckte löje, men hon var dock långt före sin tid och kanske betydde det något för Per att ha en lärare med den mänskliga och idealistiska inriktning som hon hade. Gunnar Malmström har förresten skrivit en fin artikel om henne i Bodsjöboken 1976. Det som drev Per framåt var en omättlig kunskapstörst. Då andra pojkar var aggressiva och fick smaka på käppen, sprang efter flickor, slogs och sedermera kappades om största antalet timmerstockar eller res per dag. Ja då gick Per och drömde, studerade djurens och växternas liv och tänkte på hur vår planet egentligen fungerade. Sedan, då hans jämnåriga gifte sig, bildade familj och fastnade i ett socialt mönster med tusen olika plikter, fortsatte Per sitt liv som hemmason, arbetade i jorden och skogen och lät sina tankar sväva ut i allt vidare cirklar. Per gjorde förresten ett kort mellanspel i en högre skola, men han hade för svårt att anpassa sig i grupp där man måste anamma det man lärde sig och följa en noggrant utstakad läroplan. Han levde inte i en tid då det var inne att diskutera och ifrågasätta i skolan. Man får nog jämföra honom med pythagoreerna som under den lynnige Pythagoras, vid sidan om samhällssystemet, diskuterade avancerad matematik som först långt efter deras egen tid skulle omsättas i praktiken. Einstein var förresten också en besvärlig fritänkare som ironiskt nog fick betyget C i matematik. Per hade också sina lärjungar, exempelvis systersonen Rune, jag själv och min tvillingbror Jonas som var hans kusin barn. Han uppmuntrade vårt redan vaknade intresse för vetenskap, fysik och matematik. Vi tjusades av de fysikaliska lagarna och kände respekt för matematiken och de geometriska begrepp som gav ordning åt vår tredimensionella värld. Per förde oss in i den verkligt storslagna rymdgeometrin, den som har med astronomi att göra. Det var hans specialintresse, säkerligen därför att det i så hög grad appellerade till fantasin och att det tillät tanken att flyga långt, långt bort. Han gav oss pojkar en hisnande inblick i universums mysterier och något sorts begrepp om de astronomiska dimensionerna. Han gav oss nya, nästan ofattbara mått som bågsekunder och ljusår till hjälp, och vår fantasi förde oss långt in i galaxernas och spiralnebulosornas värld. Per kunde få oss, vars minsta bekymmer var tid. Att fundera över en sådan sak sam varför dagarnas längd inte ändras symmetriskt kring sommarsolståndet. Alltnog, samtalen med Per vidgade våra vyer. Vi smakade på tanken att ljuset från stjärnhoparna trots en hastighet av 300.000 km i sekunden hade hållit på i tusentals år för att nå fram till oss och vi försökte fattade avstånd som uttrycktes i toppvinkeln på en ytterligt spetsig triangel med jordomloppsbanans diameter som bas. För Per och hans lärjungar var namn som Sirius. Andromeda och Betelgese ingalunda okända. Per hade avancerade åsikter då det gällde politik och samhälle. Han kanske inte tog lika aktiv del som andra i trakten då det gällde utformningen av det nya, fria och ansvarstagande samhället, men han var idémässigt före sin tid. Det nya, ännu oprövat och under debatt, attraherade honom. En gång tog han mig med på upptäcktsfärd i skogen. Ser Du något speciellt? frågade han. Nej, allt såg enformigt och jämnt ut. Det var just det! Träden stod i raka led, parallellt likaväl som diagonalt, alla lika stora. Per hade många år tidigare planterat skog, egna plantor förstås, acklimatiserade i Bodsjö-miljö. Ett tidigt problem var ju alla tusentals plantor som fördes in från andra håll, exempelvis från Tyskland där andra livsvillkor rådde. Per ansåg att både skogsbolag och enskilda skogsägare överavverkade och ansåg sig kunna bevisa att en förståndig gallringsavverkning och sparande av fröträd sett över ett långt tidsperspektiv skulle ge mycket högre avkastning. Han skulle kanske inte ha motsatt sig kalhuggning av "ratskog" där man s.a.s. måste börja från början för att få stil på skogen, men han skulle ha våndats av att se de kalhyggen som nu breder ut sig i vår hembygd. Den enkla formeln 2 % kalhuggning varje år, alltså på varje plats ny jämnstor skog vart 50-e år skulle inte ha imponerat på honom. Han begrep också tidigt de ekologiska ingreppens betydelse och förstod liksom många andra skogsmän vådan av ensidighet och störningar i biotopen. Skogarnas folk levde ju i ett med naturen. Så en annan sak innan vi kommer in på Pers stora insats som hembygdsskildrare, nämligen hans sociala liv. Han kunde umgås med vem som helst. Han såg alla människor likvärdiga. Klasskillnader, i den mån sådana fanns, brydde han sig inte om. Ålder, kön, social ställning eller härkomst spelade ingen roll. Det var bara en sak som räknades: Intresse för någorlunda sakligt diskuterande och historieberättande. Det måste finnas engagemang och åsikter. Artigt utväxlande av repliker och taktiska uttalanden från en helgarderad position var ingenting för Per. Han var spontan och engagerad och hade samtalsämnen som räckte natten lång om bara lyssnarna orkade eller hade tid att höra på. Han var ofta hos oss på "koppra". Han och pappa (se fotografiet) var ju kusiner. Jag minns hans alldeles speciella skratt, hur han lyfte oss småpojkar upp i luften och hur han med några streck ritade en nicka med håret flygande i vinden jagad av ett rasande lejon. Julkorten ritade han själv och stoppade in i egen hindigt tillvikta kuvert igenklistrade med gröt och försedda med i hast ditritade frimärken . Per var en särling, fri från ondska. full av idéer och - som sagt - pratsam. Mot detta fanns emellertid en bot. Om man började berätta "stygghistorier" reste han sig och gick. På grund av sina kunskaper och lättheten att få kontakt med folk kom Per så småningom i förbindelse med folklivsforskare och språkspecialister vid museer och universitet. Han blev vad man kallar en upptecknare men inte vilken upptecknare som helst. Han brevväxlade med professorer i Sverige och Tyskland och besvarade forskarnas frågeformulär med hundratals sidor text. Den samling dokument som Per lämnat efter sig är helt unik. En del av materialet har använts som bitar i forskarnas stora Sverige-pussel och en del har väl bidragit till att sätta litet färg på avhandlingar och utredningar. Då minnet av denna goda människa och sällsynt levande personlighet har slocknat kommer ändå detta av hundratals uppteckningar och bilder bestående epos över hembygden att bestå. /Per Ersson f1926 i Bodsjö
1940 skogsarbetare Hunge 2:9
1950 dito
1967 ogift Hunge 2:9
Per Andersson var en märklig man, en som avvek helt från det mansideal som formats av det hårda livet i de norrländska skogslänen. En man som inte hatade någon, en man utan fiender. Han gick i skola i Hunge och Våle. Hans första lärare var en annan avvikare, nämligen den radikala och idealistiska Ester Lindholm. Denna utmärkta pedagog hade något patetiskt och drömmande över sig. Hennes till synes orealistiska idéer väckte löje, men hon var dock långt före sin tid och kanske betydde det något för Per att ha en lärare med den mänskliga och idealistiska inriktning som hon hade. Gunnar Malmström har förresten skrivit en fin artikel om henne i Bodsjöboken 1976. Det som drev Per framåt var en omättlig kunskapstörst. Då andra pojkar var aggressiva och fick smaka på käppen, sprang efter flickor, slogs och sedermera kappades om största antalet timmerstockar eller res per dag. Ja då gick Per och drömde, studerade djurens och växternas liv och tänkte på hur vår planet egentligen fungerade. Sedan, då hans jämnåriga gifte sig, bildade familj och fastnade i ett socialt mönster med tusen olika plikter, fortsatte Per sitt liv som hemmason, arbetade i jorden och skogen och lät sina tankar sväva ut i allt vidare cirklar. Per gjorde förresten ett kort mellanspel i en högre skola, men han hade för svårt att anpassa sig i grupp där man måste anamma det man lärde sig och följa en noggrant utstakad läroplan. Han levde inte i en tid då det var inne att diskutera och ifrågasätta i skolan. Man får nog jämföra honom med pythagoreerna som under den lynnige Pythagoras, vid sidan om samhällssystemet, diskuterade avancerad matematik som först långt efter deras egen tid skulle omsättas i praktiken. Einstein var förresten också en besvärlig fritänkare som ironiskt nog fick betyget C i matematik. Per hade också sina lärjungar, exempelvis systersonen Rune, jag själv och min tvillingbror Jonas som var hans kusin barn. Han uppmuntrade vårt redan vaknade intresse för vetenskap, fysik och matematik. Vi tjusades av de fysikaliska lagarna och kände respekt för matematiken och de geometriska begrepp som gav ordning åt vår tredimensionella värld. Per förde oss in i den verkligt storslagna rymdgeometrin, den som har med astronomi att göra. Det var hans specialintresse, säkerligen därför att det i så hög grad appellerade till fantasin och att det tillät tanken att flyga långt, långt bort. Han gav oss pojkar en hisnande inblick i universums mysterier och något sorts begrepp om de astronomiska dimensionerna. Han gav oss nya, nästan ofattbara mått som bågsekunder och ljusår till hjälp, och vår fantasi förde oss långt in i galaxernas och spiralnebulosornas värld. Per kunde få oss, vars minsta bekymmer var tid. Att fundera över en sådan sak sam varför dagarnas längd inte ändras symmetriskt kring sommarsolståndet. Alltnog, samtalen med Per vidgade våra vyer. Vi smakade på tanken att ljuset från stjärnhoparna trots en hastighet av 300.000 km i sekunden hade hållit på i tusentals år för att nå fram till oss och vi försökte fattade avstånd som uttrycktes i toppvinkeln på en ytterligt spetsig triangel med jordomloppsbanans diameter som bas. För Per och hans lärjungar var namn som Sirius. Andromeda och Betelgese ingalunda okända. Per hade avancerade åsikter då det gällde politik och samhälle. Han kanske inte tog lika aktiv del som andra i trakten då det gällde utformningen av det nya, fria och ansvarstagande samhället, men han var idémässigt före sin tid. Det nya, ännu oprövat och under debatt, attraherade honom. En gång tog han mig med på upptäcktsfärd i skogen. Ser Du något speciellt? frågade han. Nej, allt såg enformigt och jämnt ut. Det var just det! Träden stod i raka led, parallellt likaväl som diagonalt, alla lika stora. Per hade många år tidigare planterat skog, egna plantor förstås, acklimatiserade i Bodsjö-miljö. Ett tidigt problem var ju alla tusentals plantor som fördes in från andra håll, exempelvis från Tyskland där andra livsvillkor rådde. Per ansåg att både skogsbolag och enskilda skogsägare överavverkade och ansåg sig kunna bevisa att en förståndig gallringsavverkning och sparande av fröträd sett över ett långt tidsperspektiv skulle ge mycket högre avkastning. Han skulle kanske inte ha motsatt sig kalhuggning av "ratskog" där man s.a.s. måste börja från början för att få stil på skogen, men han skulle ha våndats av att se de kalhyggen som nu breder ut sig i vår hembygd. Den enkla formeln 2 % kalhuggning varje år, alltså på varje plats ny jämnstor skog vart 50-e år skulle inte ha imponerat på honom. Han begrep också tidigt de ekologiska ingreppens betydelse och förstod liksom många andra skogsmän vådan av ensidighet och störningar i biotopen. Skogarnas folk levde ju i ett med naturen. Så en annan sak innan vi kommer in på Pers stora insats som hembygdsskildrare, nämligen hans sociala liv. Han kunde umgås med vem som helst. Han såg alla människor likvärdiga. Klasskillnader, i den mån sådana fanns, brydde han sig inte om. Ålder, kön, social ställning eller härkomst spelade ingen roll. Det var bara en sak som räknades: Intresse för någorlunda sakligt diskuterande och historieberättande. Det måste finnas engagemang och åsikter. Artigt utväxlande av repliker och taktiska uttalanden från en helgarderad position var ingenting för Per. Han var spontan och engagerad och hade samtalsämnen som räckte natten lång om bara lyssnarna orkade eller hade tid att höra på. Han var ofta hos oss på "koppra". Han och pappa (se fotografiet) var ju kusiner. Jag minns hans alldeles speciella skratt, hur han lyfte oss småpojkar upp i luften och hur han med några streck ritade en nicka med håret flygande i vinden jagad av ett rasande lejon. Julkorten ritade han själv och stoppade in i egen hindigt tillvikta kuvert igenklistrade med gröt och försedda med i hast ditritade frimärken . Per var en särling, fri från ondska. full av idéer och - som sagt - pratsam. Mot detta fanns emellertid en bot. Om man började berätta "stygghistorier" reste han sig och gick. På grund av sina kunskaper och lättheten att få kontakt med folk kom Per så småningom i förbindelse med folklivsforskare och språkspecialister vid museer och universitet. Han blev vad man kallar en upptecknare men inte vilken upptecknare som helst. Han brevväxlade med professorer i Sverige och Tyskland och besvarade forskarnas frågeformulär med hundratals sidor text. Den samling dokument som Per lämnat efter sig är helt unik. En del av materialet har använts som bitar i forskarnas stora Sverige-pussel och en del har väl bidragit till att sätta litet färg på avhandlingar och utredningar. Då minnet av denna goda människa och sällsynt levande personlighet har slocknat kommer ändå detta av hundratals uppteckningar och bilder bestående epos över hembygden att bestå. /Per Ersson f1926 i Bodsjö
