|
Born
1908-02-09
in Bodsjö, Finnäs (Z).
Died
1984-04-17
in Bodsjö, Skurun (Z).
1984 gift 1934
Om livet på ett småbruk
Mina föräldrar, Katarina Johansson från Siljebodarna, född 1872, och Olof Johansson från Finnäs, född
1874, gifte sig 1903 och flyttade sedan de köpt ett litet jordbruk till Baksjöbodarna, en liten by på tre
gårdar i Bodsjö socken, på gränsen till Gillhov. Bostaden bestod av ett rum och kök, där åtta personer -
det blev så småningom sex barn i familjen - skulle tränga ihop sig. Att det blev knappt med utrymmet
säger sig självt, man kan ju undra hur vi alla verkligen fick plats.
Min far arbetade huvudsakligen med jordbruket, på vintrarna var han i skogen och så kunde det bli några
veckors flottningsarbete på våren. Jordbruket var mångsidigt och i första hand avsett att täcka det egna
hushållets behov. Vi hade kor, får, getter, gris, höns samt häst. Korn och potatis odlades. På sommaren
fiskade vi bra, så fisken utgjorde ett rejält tillskott i kosthållet. Av alla skogsbär var det huvudsakligen
lingon som plockades, då dessa kunde vinterförvaras osockrade.
Det fanns alltid potatis, bröd, mjölk och kött. Smöret var det ont om, särskilt vintertid. Men på sommaren
hände det, att vi kunde plocka ihop både lite ägg och smör att ta med till affären och handla för. Det som
köptes var huvudsakligen vetemjöl, socker, kaffe, salt, lite kryddor och ibland gryner av någon sort. Det
var ont om kontanter, så någon lyxmat från affären blev det inte. Däremot hände det vid högtidliga
tillfällen, att mor kokade "flöutgröt", och spicket kött av får eller get fanns nästan alltid.
Den odlade jorden var inte tillräcklig för att klara alla djurens foderbehov över vintern. Det vanligaste
tillskottet var starrslåtter på myrarna. Starren slogs lite tidigare än hemmaslåttern, kanske för att få
bättre torkväder. Det korta , sträva gräset räfsades upp på tuvorna och fick torka på litet. Sedan
hässjades det upp i tjocka hässjor, som kallades starrgolv. Hemkörningen skedde sent på hösten när
myrarna frusit, men innan det kommit för mycket snö. Vi tog också hem löv och torkade, mest var det av
sälg, rönn och asp, men även björklöv skar vi och band till kärvar, som fick torka. Det var en syssla som vi
barn kunde utföra och jag vill minnas, att vi fick några ören betalt för varje kärve.
Ett i våra trakter vanligt foder var ett sjögräs som kallades "gröun" Det var begärligt för korna, som
sommartid simmade ut i sjön och betade av det. Till vinterfoder slogs gräset från båt en bra bit under
vattenytan med en speciell dubbel lie. Gräset flöt sedan upp till ytan, en läns av hopbundet hässjevirke
lades runt om och det hela roddes till hemmastranden där det drogs upp på land och hässjades.
Även på vintern försökte vi skaffa lite extra foder, särskilt då till getter och får. När det var avverkning i
närheten av byn kunde en del skogsavfall bärgas. Granlav var bra mat för getterna, medan fåren
föredrog att gnaga barken av färska tallkvistar. När sjön frusit slog vi säv till sänghalm. Den var mjukare
att ligga på samt tåligare än kornhalm . Dessutom höll den lopporna på avstånd.
Familjens kläder var till stor del hemtillverkade. Ull fanns på gården. Kardade och spann gjorde min mor
själv. När hon vävt vadmal skickades detta till Näldens ullspinneri för att "stampas" och beredas, detta för
att tyget skulle bli slätare och bättre stå emot väta. När tyget kom åter från spinneriet syddes byxor till
karlarna på gården. Även detta gjorde min mor själv. Ylletyg av finare kvalitet vävdes också hemma, men
då fick vi färdigt yllegarn i utbyte mot ull. Näldens hade ett ombud på orten som skötte alla transaktioner,
så det fungerade smidigt och bra. Jag minns, att det ljusgrå garnet hade en mycket vacker lyster. Av
detta finare tyg syddes klänningar till flickorna. Strumpor och vantar stickades hemma liksom kalsonger av
bomullsgarn. Även flanellskjortorna var hemsydda.
Till Östersund var det sällan man åkte. Resan var alltför besvärlig. Först hästskjuts drygt fem mil till
närmaste järnvägsstation för att invänta ett tåg. Övernattning var oundvikligt. Sommartid fanns en
annan möjlighet. Då kunde man åka båt från Gillhov till Hackås och därifrån med järnväg till Östersund.
Men även denna resa förutsatte en övernattning.
Den tidning som lästes i mitt hem var den frisinnade Jämtlands-Posten någon lokal arbetartidning av längre
varaktighet fanns ju inte på den här tiden. Något organisationsliv minns jag inte att det fanns förrän en
avdelning av Skogs-och Flottningsarbetareförbundet bildades, där min far och mina bröder blev
medlemmar.
Eftersom jag var sex år då första världskriget bröt ut har jag en del minnen från den tiden. Allting blev
plötsligt mycket dyrare och svårare att få tag på och det som fanns att köpa . Särskilt kläder och skor, var
av mycket dålig kvalitet. Extra besvärliga var de ständigt krånglande karbidlamporna, byns enda ljuskälla
både ute och inne. Biinkomster under krigsåren var dels bärplockningen, dels att hacka grankåda, vilken
köptes upp och exporterades till Tyskland.
En kanske inte fullt laglig inkomstkälla var att gillra skogsfågel i snaror. Snarorna gjorde vi själva av tagel.
Man måste göra en perfekt löpögla och åstadkomma en mjuk avslutning av blånor, som tvinnades samman
med taglet. Snaran gillrades i en naturlig passage i ett busksnår och fästes upp med ett tallbarr. Det var
mest mina bröder, som sysslade med detta, men även jag lyckades egenhändigt tillverka och gillra snaror
och ibland ta någon orre. Detta gjorde vi på hösten innan det kommit för mycket snö och fångsten såldes
till uppköpare.
Ingeborg Eriksson, Skurun ur "Hård var striden" del 1
|
