Arbetare, odelstorpare
Born
1874-03-12
in Bodsjö (Z).
Died
1967-04-23
in Bodsjö, Kälen (Z).
1903 gift arrendator Finnäs
1905 gift arbetare Finnäs
1910 gift arbetare Kälen
1914 gift odelstorpare Kälen
1940 hemmansägare Baksjöbodarna Kälen 1:8 o 1:9, 3,5 ha 1950 änkling, hemmansägare Kälen 1:56 1967 änkling 1949, Bodsjö, Kälen 1:56
Om livet på ett småbruk:
Mina föräldrar, Katarina Johansson från Siljebodarna, född 1872, och OlofJohansson från Finnäs, född 1874, gifte sig 1903 och flyttade sedan de köpt ett litet jordbruk till Baksjöbodarna, en liten by på tre gårdar i Bodsjö socken, på gränsen till Gillhov. Bostaden bestod av ett rum och kök, där åtta personer - det blev så småningom sex barn i familjen - skulle tränga ihop sig. Att det blev knappt med utrymmet säger sig självt, man kan ju undra hur vi alla verkligen fick plats. Min far arbetade huvudsakligen med jordbruket, på vintrarna var han i skogen och så kunde det bli några veckors flottningsarbete på våren. Jordbruket var mångsidigt och i första hand avsett att täcka det egna hushållets behov. Vi hade kor, får, getter, gris, höns samt häst. Korn och potatis odlades. På sommaren fiskade vi bra, så fisken utgjorde ett rejält tillskott i kosthållet. Av alla skogsbär var det huvudsakligen lingon som plockades, då dessa kunde vinterförvaras osockrade. Det fanns alltid potatis, bröd, mjölk och kött. Smöret var det ont om, särskilt vintertid. Men på sommaren hände det, att vi kunde plocka ihop både lite ägg och smör att ta med till affären och handla för. Det som köptes var huvudsakligen vetemjöl, socker, kaffe, salt, lite kryddor och ibland gryner av någon sort. Det var ont om kontanter, så någon lyxmat från affären blev det inte. Däremot hände det vid högtidliga tillfällen, att mor kokade "flöutgröt", och spicket kött av får eller get fanns nästan alltid. Den odlade jorden var inte tillräcklig för att klara alla djurens foderbehov över vintern. Det vanligaste tillskottet var starrslåtter på myrarna. Starren slogs lite tidigare än hemmaslåttern, kanske för att få bättre torkväder. Det korta , sträva gräset räfsades upp på tuvorna och fick torka på litet. Sedan hässjades det upp i tjocka hässjor, som kallades starrgolv. Hemkörningen skedde sent på hösten när myrarna frusit, men innan det kommit för mycket snö. Vi tog också hem löv och torkade, mest var det av sälg, rönn och asp, men även björklöv skar vi och band till kärvar, som fick torka. Det var en syssla som vi barn kunde utföra och jag vill minnas, att vi fick några ören betalt för varje kärve. Ett i våra trakter vanligt foder var ett sjögräs som kallades "gröun" Det var begärligt för korna, som sommartid simmade ut i sjön och betade av det. Till vinterfoder slogs gräset från båt en bra bit under vattenytan med en speciell dubbel lie. Gräset flöt sedan upp till ytan, en läns av hopbundet hässjevirke lades runt om och det hela roddes till hemmastranden där det drogs upp på land och hässjades. Även på vintern försökte vi skaffa lite extra foder, särskilt då till getter och får. När det var avverkning i närheten av byn kunde en del skogsavfall bärgas. Granlav var bra mat för getterna, medan fåren föredrog att gnaga barken av färska tallkvistar. När sjön frusit slog vi säv till sänghalm. Den var mjukare att ligga på samt tåligare än kornhalm . Dessutom höll den lopporna på avstånd. Familjens kläder var till stor del hemtillverkade. Ull fanns på gården. Kardade och spann gjorde min mor själv. När hon vävt vadmal skickades detta till Näldens ullspinneri för att "stampas" och beredas, detta för att tyget skulle bli slätare och bättre stå emot väta. När tyget kom åter från spinneriet syddes byxor till karlarna på gården. Även detta gjorde min mor själv. Ylletyg av finare kvalitet vävdes också hemma, men då fick vi färdigt yllegarn i utbyte mot ull. Näldens hade ett ombud på orten som skötte alla transaktioner, så det fungerade smidigt och bra. Jag minns, att det ljusgrå garnet hade en mycket vacker lyster. Av detta finare tyg syddes klänningar till flickorna. Strumpor och vantar stickades hemma liksom kalsonger av bomullsgarn. Även flanellskjortorna var hemsydda. Till Östersund var det sällan man åkte. Resan var alltför besvärlig. Först hästskjuts drygt fem mil till närmaste järnvägsstation för att invänta ett tåg. Övernattning var oundvikligt. Sommartid fanns en annan möjlighet. Då kunde man åka båt från Gillhov till Hackås och därifrån med järnväg till Östersund. Men även denna resa förutsatte en övernattning. Den tidning som lästes i mitt hem var den frisinnade Jämtlands-Posten någon lokal arbetartidning av längre varaktighet fanns ju inte på den här tiden. Något organisationsliv minns jag inte att det fanns förrän en avdelning av Skogs-och Flottningsarbetareförbundet bildades, där min far och mina bröder blev medlemmar. Eftersom jag var sex år då första världskriget bröt ut har jag en del minnen från den tiden. Allting blev plötsligt mycket dyrare och svårare att få tag på och det som fanns att köpa . Särskilt kläder och skor, var av mycket dålig kvalitet. Extra besvärliga var de ständigt krånglande karbidlamporna, byns enda ljuskälla både ute och inne. Biinkomster under krigsåren var dels bärplockningen, dels att hacka grankåda, vilken köptes upp och exporterades till Tyskland. En kanske inte fullt laglig inkomstkälla var att gillra skogsfågel i snaror. Snarorna gjorde vi själva av tagel. Man måste göra en perfekt löpögla och åstadkomma en mjuk avslutning av blånor, som tvinnades samman med taglet. Snaran gillrades i en naturlig passage i ett busksnår och fästes upp med ett tallbarr. Det var mest mina bröder, som sysslade med detta, men även jag lyckades egenhändigt tillverka och gillra snaror och ibland ta någon orre. Detta gjorde vi på hösten innan det kommit för mycket snö och fångsten såldes till uppköpare. Ingeborg Eriksson, Skurun ur "Hård var striden" del 1
1905 gift arbetare Finnäs
1910 gift arbetare Kälen
1914 gift odelstorpare Kälen
1940 hemmansägare Baksjöbodarna Kälen 1:8 o 1:9, 3,5 ha 1950 änkling, hemmansägare Kälen 1:56 1967 änkling 1949, Bodsjö, Kälen 1:56
Om livet på ett småbruk:
Mina föräldrar, Katarina Johansson från Siljebodarna, född 1872, och OlofJohansson från Finnäs, född 1874, gifte sig 1903 och flyttade sedan de köpt ett litet jordbruk till Baksjöbodarna, en liten by på tre gårdar i Bodsjö socken, på gränsen till Gillhov. Bostaden bestod av ett rum och kök, där åtta personer - det blev så småningom sex barn i familjen - skulle tränga ihop sig. Att det blev knappt med utrymmet säger sig självt, man kan ju undra hur vi alla verkligen fick plats. Min far arbetade huvudsakligen med jordbruket, på vintrarna var han i skogen och så kunde det bli några veckors flottningsarbete på våren. Jordbruket var mångsidigt och i första hand avsett att täcka det egna hushållets behov. Vi hade kor, får, getter, gris, höns samt häst. Korn och potatis odlades. På sommaren fiskade vi bra, så fisken utgjorde ett rejält tillskott i kosthållet. Av alla skogsbär var det huvudsakligen lingon som plockades, då dessa kunde vinterförvaras osockrade. Det fanns alltid potatis, bröd, mjölk och kött. Smöret var det ont om, särskilt vintertid. Men på sommaren hände det, att vi kunde plocka ihop både lite ägg och smör att ta med till affären och handla för. Det som köptes var huvudsakligen vetemjöl, socker, kaffe, salt, lite kryddor och ibland gryner av någon sort. Det var ont om kontanter, så någon lyxmat från affären blev det inte. Däremot hände det vid högtidliga tillfällen, att mor kokade "flöutgröt", och spicket kött av får eller get fanns nästan alltid. Den odlade jorden var inte tillräcklig för att klara alla djurens foderbehov över vintern. Det vanligaste tillskottet var starrslåtter på myrarna. Starren slogs lite tidigare än hemmaslåttern, kanske för att få bättre torkväder. Det korta , sträva gräset räfsades upp på tuvorna och fick torka på litet. Sedan hässjades det upp i tjocka hässjor, som kallades starrgolv. Hemkörningen skedde sent på hösten när myrarna frusit, men innan det kommit för mycket snö. Vi tog också hem löv och torkade, mest var det av sälg, rönn och asp, men även björklöv skar vi och band till kärvar, som fick torka. Det var en syssla som vi barn kunde utföra och jag vill minnas, att vi fick några ören betalt för varje kärve. Ett i våra trakter vanligt foder var ett sjögräs som kallades "gröun" Det var begärligt för korna, som sommartid simmade ut i sjön och betade av det. Till vinterfoder slogs gräset från båt en bra bit under vattenytan med en speciell dubbel lie. Gräset flöt sedan upp till ytan, en läns av hopbundet hässjevirke lades runt om och det hela roddes till hemmastranden där det drogs upp på land och hässjades. Även på vintern försökte vi skaffa lite extra foder, särskilt då till getter och får. När det var avverkning i närheten av byn kunde en del skogsavfall bärgas. Granlav var bra mat för getterna, medan fåren föredrog att gnaga barken av färska tallkvistar. När sjön frusit slog vi säv till sänghalm. Den var mjukare att ligga på samt tåligare än kornhalm . Dessutom höll den lopporna på avstånd. Familjens kläder var till stor del hemtillverkade. Ull fanns på gården. Kardade och spann gjorde min mor själv. När hon vävt vadmal skickades detta till Näldens ullspinneri för att "stampas" och beredas, detta för att tyget skulle bli slätare och bättre stå emot väta. När tyget kom åter från spinneriet syddes byxor till karlarna på gården. Även detta gjorde min mor själv. Ylletyg av finare kvalitet vävdes också hemma, men då fick vi färdigt yllegarn i utbyte mot ull. Näldens hade ett ombud på orten som skötte alla transaktioner, så det fungerade smidigt och bra. Jag minns, att det ljusgrå garnet hade en mycket vacker lyster. Av detta finare tyg syddes klänningar till flickorna. Strumpor och vantar stickades hemma liksom kalsonger av bomullsgarn. Även flanellskjortorna var hemsydda. Till Östersund var det sällan man åkte. Resan var alltför besvärlig. Först hästskjuts drygt fem mil till närmaste järnvägsstation för att invänta ett tåg. Övernattning var oundvikligt. Sommartid fanns en annan möjlighet. Då kunde man åka båt från Gillhov till Hackås och därifrån med järnväg till Östersund. Men även denna resa förutsatte en övernattning. Den tidning som lästes i mitt hem var den frisinnade Jämtlands-Posten någon lokal arbetartidning av längre varaktighet fanns ju inte på den här tiden. Något organisationsliv minns jag inte att det fanns förrän en avdelning av Skogs-och Flottningsarbetareförbundet bildades, där min far och mina bröder blev medlemmar. Eftersom jag var sex år då första världskriget bröt ut har jag en del minnen från den tiden. Allting blev plötsligt mycket dyrare och svårare att få tag på och det som fanns att köpa . Särskilt kläder och skor, var av mycket dålig kvalitet. Extra besvärliga var de ständigt krånglande karbidlamporna, byns enda ljuskälla både ute och inne. Biinkomster under krigsåren var dels bärplockningen, dels att hacka grankåda, vilken köptes upp och exporterades till Tyskland. En kanske inte fullt laglig inkomstkälla var att gillra skogsfågel i snaror. Snarorna gjorde vi själva av tagel. Man måste göra en perfekt löpögla och åstadkomma en mjuk avslutning av blånor, som tvinnades samman med taglet. Snaran gillrades i en naturlig passage i ett busksnår och fästes upp med ett tallbarr. Det var mest mina bröder, som sysslade med detta, men även jag lyckades egenhändigt tillverka och gillra snaror och ibland ta någon orre. Detta gjorde vi på hösten innan det kommit för mycket snö och fångsten såldes till uppköpare. Ingeborg Eriksson, Skurun ur "Hård var striden" del 1
