|
Utom äktenskap.
Erik Olof Olofsson Elg.
Född
1849-08-17
i Bodum (Y).
Död
1934-04-27
i Fjällsjö, Stensvattnet (Y).
1866 6/11 - 1867 Junsele
1880 ogift arbetare Stensvattnet i Fjällsjö
1890 ogift arbetare Stensvattnet
1900 ogift arbetare Stensvattnet
1910 ogift hästskötare
1934 ogift
HAN VAR NORRLANDS ROBIN HOOD
7 DECEMBER, 2017 RAIVI LÄMNA EN KOMMENTAR
Publicerad i Släkthistoriskt forum 2014
Han var jägare av Guds nåde, Erik Olof Älg i norra Ångermanland en Robin Hood som
under nödåren på 1860-talet blev tjuvskytt och gav älgkött åt svältande familjer på skogen.
Här är verkligheten bakom skrönorna.
Erik Olof Olofsson hette han, var född och bosatt i den lilla byn Stensvattnet i socknen
Bodum i Ångermanlands nordspets. Förstälgen sin sköt han redan före tonåren och ännu
inte 18 år fyllda ställdes han inför tinget för tjuvjakt. Där blev han snart stamgäst.
Historierna om Erik Olof Älg som han döptes till i folkmun är lika många som fantastiska.
Jag hörde dem som liten, berättade av min farfar och pappa, för Erik Olof Älg var bror till
farfars morfar. Han sköt älgar Kronans vilt och gav till svältande på skogen. Han åkte
sällan fast och blev förklarad som fredlös. Så lät det.
En ovanligt kall vinter följde Erik Olof en älg länge och väl innan han hittade och kunde fälla
den. Det hade hunnit bli kväll och temperaturen föll snabbt. Trött, frusen och hungrig slog
han läger på plats sedan han tagit ur lägen och lagt köttet i säckar. Han insåg att varken
skulle orka eller hinna ta sig till någon koja innan mörkret föll och fick snilleblixten att krypa in
i det ännu varma kadavret och dra skinnet omkring sig.
På morgonen vaknade han som i ett skruvstäd, det var helt omöjligt att komma loss. Men
sedan paniken lagt sig kom han på råd och började andas på älghuden och sedan bita loss
den, tugga för tugga, tills han efter långt och länge kunde få en arm fri och komma åt sin
kniv.
Just den historien lär ha anor från antiken, och sanningshalten är osäker. Detsamma gäller
många andra skrönor även om den hur han på en skida for ner på en stötta till en
jättehässja lär vara sann. Det intygar ett barnbarn till hässjans ägare.
Erik Olof Älg var själv bra på att berätta och att spä på. En del skrönor har ren
buskiskaraktär, som när han överrumplade sin evige förföljare Kronojägaren och lämnade
denne som en fågelskrämma, med byxorna neddragna till fotknölarna och en skida genom
tröjärmarna
Än mer har historierna förädlats sedan hans död 1935. Det var därför en utmaning att söka
sanningen om ”Norrlands Robin Hood” i arkiven.
Att forska om brottslingar i släkten kan vara både spännande och ibland obehagligt. Vill man
verkligen veta sanningen om skrupelfria förfäder och släktingar? Vill man veta det som
släkten skämts över och inte velat tala om?
I fallet Erik Olof Älg var det lättare, han var ingen råbarkad hustrumisshandlare eller
missbrukare, han dräpte aldrig annat än skogens vilt. Risken var snarare att sabotera en
god historia.
Den givna startpunkten för en släktforskares ”brottsutredning” är domboken. I varje härad
hölls ting vår och höst, men det kunde dessutom även hållas ting sommar och vinter.
Domböckerna är hiskeliga luntor som kan vara svåra att hitta i, även om åtalade och
brottsrubriceringar i senare domböcker noteras i marginalen för varje nytt mål.
Detta kan saknas i äldre böcker. Oftast börjar ett nytt mål omedelbart efter domslutet i det
föregående och allt är ordrikt och tätt skrivet. Att söka igenom äldre domböcker är därför
en ganska tidsödande utmaning.
Det första spåret i jakten efter Älg på landsarkivet i Härnösand blir därför Ramsele härads
vårting 1867. Blott 17-årige Erik Olof Olofsson står åtalad för olaga jakt på älg, tillsammans
med en äldre granne. Tidpunkten är ingen slump det är det första av de två stora
nödåren i slutet av 1800-talet. Folket svälter och behöver kött.
De båda åtalas enligt ”K Jagtstadgan den 21 october 1864” för att ”under februari och mars
månader innevarande år på skidor jagat och dödat elgdjur å Kronomark samt om åläggande
för Svarandena att ersätta djurens värde och kostnaderna å målet”.
Jag har grundad anledning att misstänka båda svarandena för jakt å en hel mängd elgdjur
under sistlidne vinter, varunder 17 stycken inom mitt distrikt blivit, mig veterligen, olovligt
fällde, inledde åklagaren Johan Robert Forsshéll enligt tingsprotokollet.
Bara den unge Olofsson hade infunnit sig, och lämnats i sticket av sin äldre medbrottsling
Elias Olofsson från Bovattnet. Ynglingen förnekade all delaktighet i brottet och påstod att
han inte ens sett någon älg i skogen, bara spår av en. Detta underrättade han
skogsuppsyningsman Segerström om och hjälpte denne att spåra djuret, som hittades flått
och urtaget på hembyn Stensvattnets kronoskog.
Elias Olofsson dömdes att böta 20 riksdaler för att han inte infunnit sig. Däremot sköts
domen i målet upp till hösttinget eftersom man inte kunde fällas i sin frånvaro. På hösten
dök dock ingen av de åtalade upp och domen fick åter skjutas upp. Samma visa fortsatte att
upprepas ting efter ting åtminstone till 1871, med ständigt nya uppskov. Någon dom har jag
inte lyckats hitta, men kan ha bläddrat förbi den.
Parallellt med detta mål kommer nya åtal och Erik Olof Olofsson blir en följetong vid höst-
och vårting i åtminstone 20 år, även om hans karriär sträcker sig över en åtminstone
dubbelt så lång period. Kanske blev han med åren allt skickligare på att hålla sig undan.
Ibland åtalas han ensam, men även tillsammans med syskon som Ingel Petter Olofsson, min
farfars morfar, och Abraham Olofsson. Svågern Peter Månsson är medåtalad vid ett tillfälle.
För det fanns skäl till tjuvjakten. Byn svalt. Som i många andra byar och torp på skogen led
folket i Stensvattnet nöd. Markerna var inte lämpade för jordbruk och utan jakt och fiske
hade ingen överlevt. Att älgen råkade vara fridlyst stod det inget om i Stensvattnets egen
lag
I början av 1800-talet var älgen utrotningshotad sedan Gustaf III släppt jakten fri 1789.
Ända in på 1920-talet rådde därför tidvis jaktförbud. Böterna var mycket stränga, vilket Erik
Olof Älg blev mycket påtagligt varse om senare.
Förutom domböcker finns på landsarkiven andra högintressanta källor som ger mycket kött
på benen när man forskar om brottslingar. Länsmansarkiven är rena guldgruvorna. De
innehåller inte bara förhörsprotokoll och andra brottmålshandlingar, utan även
länsmansbrev, handlingar i tvistemål, bouppteckningar, olycksfallsdiarier, protokoll över
vägsyner, utmätningar och auktioner.
Just utmätningsmålen ger en bra bild av fattigdomen. Här förekommer både Erik Olof Älgs
far Olof Ingelsson, som var Stensvattnets första nybyggare. Här finns hans syskon och
deras familjer, här finns min farfars far och i stort sett alla andra i byn. När 1800-talet går
mot sitt slut börjar den avfolkas efter 70 års existens. En del drar till Amerika medan andra,
bland anat min farfars far, flyttar till Hoting, Junsele eller andra metropoler.
Men Erik Olof Älg stannar kvar och han fortsätter att tjuvskjuta älg. Brottet är så pass
allvarligt att han till och med förklaras som fredlös. Så påstås det i släktens historier i alla
fall. Men stämmer det verkligen?
Njae. Ingenstans i protokollen från de ting jag fördjupat mig i finns någon sådan uppgift.
Det är kanske inte så konstigt, eftersom det urgamla straffet fasades ut ur rättssystemet
under 1700- och 1800-talen.
Att bli förklarad fredlös, eller fågelfri, innebar att man ställdes utanför samhället och helt
saknade lagens skydd. Vem som helst kunde ostraffad döda den som var fredlös. Så illa var
det nu inte för Erik Olof Älg. Men varifrån kommer uppgiften?
Sannolikt är det något som bättrats på i historierna under årens lopp. Däremot betecknas
tjuvskytten i början av sin karriär som ”försvarslöse ynglingen” när han ställs inför rätta.
Försvarslös är ett begrepp av helt annan kaliber. Det betyder att man saknar anställning
och egna tillgångar. Någon större arbetslust tycks Erik Olof Olofsson sällan ha drabbats av,
så beteckningen äger nog sin riktighet
I senare protokoll och husförhörslängder kallas han däremot ”arbetare”, ”getare” eller
”hästgetare”. Det är sannolikt kraftiga friseringar av verkligheten. Kanske för att ge honom
en starkare ställning inför lagen hävdade bönderna i grannbyn Jansele att Erik Olof Älg
vallade, eller getade, deras kreatur på skogen.
I själva verket höll han sig mest undan lagens långa arm i ett antal kojor han hade byggt åt
sig på skogen i olika delar av socknen och grannsocknar.
Erik Olof Älgs första framträdanden på tinget sammanfaller med en genomgripande
omdaning av det svenska rättsväsendet, då arvet från de medeltida landskapslagarna
rensas ut.
Fängelse- och bötesstraff ersätter kroppsliga och omedelbara bestraffningar. Straffen ska
kompensera samhället för den skada brottslingen orsakar, inte i första hand vara denne till
straff och ”androm till varnagel”. Att brottslingen ska få vård och en chans att bättra sig är
däremot en 1900-talsuppfattning.
Den gamla Missgärningsbalken och Straffbalken ersätts 1864 med en Strafflag. I samma
veva bildas i norra Ångermanland länsmansdistriktet Bodum, vilket omfattar de tre
socknarna Bodum, Fjällsjö och Tåsjö. Den förste att ikläda ämbetet blir Johan Robert
Forsshéll, som vi mött i en annan roll, den som åklagare.
Det var alltså länsman, den som ledde brottsutredningen, som också var åklagare. Detta
system gällde ända till 1917, då åklagarmyndigheter infördes i länen. Skälet var att stärka
rättsäkerheten. Att en och samma person förfogade över bevismaterialet genom hela
processen och kunde sålla som han ville var inte bra.
Till sin hjälp i utredningar hade länsmannen ofta kronojägaren, som var anställd av
Domänverket för att bevaka ett större skogsområde. I Bodums fall hette han Johannes
Flemström och var ofta den som i praktiken utförde spaningarna efter Erik Olof Älg.
Kronojägarnas rapporter till Domänverket finns att läsa i jägmästarnas arkiv på
landsarkiven. Där finns också enskilda kronojägares handlingar.
I många av Erik Olof Älgs rättegångar är det Johannes Flemström som är åklagare. Även om
nu historien om fågelskrämman är påhittad så hade han alla skäl att hysa agg till
tjuvskytten, så även här kan rättsäkerheten ifrågasättas.
För det finns en historia i domböckerna som inte förts vidare som skröna. En är den mest
dramatiska episoden i Erik Olof Älgs karriär och i Flemströms.
Historien om Erik Olof Älg kan inte berättas utan vare sig länsman Forsshéll eller kronojägare
Flemström. Deras verksamma år sammanfaller helt, att läsa domböckerna från de åren är
som att följa en utstuderad koreografi för tre dansare.
Redan tidigt gick lagens företrädare ynglingen Olofsson på nerverna. Det illustreras tydligt
av händelserna annandag påsk 1870, då Erik Olof Älgs tålamod brister. Han såg sig nödd
och tvungen att statuera exempel.
Flemström tar själv upp händelsen när han över 50 år senare intervjuas om sin karriär i
Sollefteå-Bladet. Hans berättelse bekräftas också av domböckerna.
Kronojägaren hade tillsammans med ett biträde kommit till Stensvattnet efter tips om
tjuvjakt. De ser Erik Olof Älg slinka in i ett uthus och följer efter. Men när de kommer in
smäller Erik Olof igen dörren och det blir kolmörkt. Sedan hoppar han och en svåger på
Flemström och börjar puckla på honom. Han slås blodig innan han lyckas få fram sin revolver
och backar mot dörren. Han vänder om och flyr hals över huvud, liksom biträdet.
Ett skott knallar till från uthuset, sedan ett till. ”Kom tillbaka och leta efter älgkött i
gödselstacken också”, ropar Erik Olof Älg enligt protokollet.
Den påsken glömmer jag aldrig, säger Johannes Flemström i tidningen.
Rättegången drar i vanlig ordning ut på tiden, den tar fler år. Vittnen vägrar infinna sig och
drar tillbaka sina redogörelser. Till slut svävar även kronojägarens biträde på sitt vittnesmål
och de båda frias.
Att ordningsmaktens frustration och bitterhet stundtals var stor vittnar också källorna om. I
ett brev till sin chef kronofogden skriver länsman Forsshéll om sina ansträngningar att fånga
tjuvjägaren. Det är i mitten av 1880-talet och Erik Olof Älg ar lyckats hålla sig på flykt i över
två år, bland annat genom att uppehålla sig i Junsele socken, som är utanför Forsshélls
räckvidd.
En dag brister det för Robert Forsshéll. Länsmannen uppmanar närmast desperat sin chef
att hans kollega, läsmannen i Junsele, ”särskildt måtte beordras, att Olofsson Elg
efterspanas; och vågar jag desslikes ödmjukast hemställa, att en belöning af allmänna
medel måtte för Elgs gripande utfästas.”
Denna sista begäran, som avslås, kan ligga bakom den utbredda uppfattningen att ett pris
sattes på Erik Olof Älgs huvud. Ytterligare en omständighet som förädlats genom åren.
Till sist grips emellertid tjuvskytten, och den här gången lyckas han inte med några tricks fly
innan han buras in på Vita duvan, länsfängelset i Härnösand. I Stadsfiskalens arkiv hittar
man handlingar från fängelset, bland annat fångrullor. Där framgår att ”Arb. Erik Olof
Olofsson från Stensvattnet” dömts till 200 riksdaler i böter för ”oloflig elgjagt” och 50
riksdaler för ”fylleri inför Rätta” en enorm summa 1885.
Då brottslingen saknar medel omvandlas straffet till fängelse på vatten och bröd i 28 dagar!
Därmed bekräftas åtminstone den uppgiften från skrönorna. Han satt verkligen på vatten
och bröd. Omvandlingen av straffet gjordes enligt 1864 års strafflag, där minsta bot är 5
riksdaler och högsta 50: ”Saknas hos den, som blifvit till böter fälld, tillgång till deras fulla
gäldande; då skola böterna // till fängelse wid watten och bröd förvandlas”.
Vistelsen beskriver Erik Olof själv som fruktansvärd. ”Jag tvingades dricka mitt eget piss”,
förklarade han långt senare. Dock inte i den tidningsartikel 1929 där han, likt Flemström fem
år tidigare, sammanfattar sin karriär. Över huvud taget nämns inte ordet tjuvjakt, men han
hävdar bland annat att han skjutit över 200 älgar. ”Där slutade jag med räkningen”,
förklarade han. Sin sista älg fällde han vid 75 års ålder, 1924.
Han berättar också att han fick sitt öknamn när han under en och samma vecka sköt sju
älgar.
Intervjun gjordes i en av hans skogskojor, men annars var det meningen att han skulle sitta
på ålderdomshemmet i Backe. På hembygdsgården där finns i dag ett par av hans skidor och
en psalmbok från hemmet.
Någon kristendomskunskap att tala om tillägnade han sig aldrig trots att han ålades detta
vid flera tillfällen på tinget. Detta för att öka styrkan i hans vittnesmål och förhoppningsvis
få honom att hålla sig bättre till sanningen.
Till hemmet togs han sedan hans enkla stuga i Stensvattnet brunnit ned på grund av
oförsiktighet med elden. Men på hemmet blev han inte kvar, utan de sista åren av sitt liv
tillbringade han hos en syster och svåger i hembyn.
Erik Olof Älg gick ur tiden 85 år gammal, 1935. Bara prästen, fattignämndens ordförande
och en av tjuvskyttens tvillingdöttrar avlade i en fjällby under hans år på flykt var med
vid jordfästningen. Hans grav är omärkt, men han vilar bland bolagsfolket och andra
överhetspersoner. I all enkelhet en fin sista hyllning till Norrlands Robin Hood.
Mats Karlsson
Erik Olof Olofsson hette han egentligen. Han föddes den 17 augusti 1849 i Stensvattnet,
Fjällsjö. Så här berättar en sagesman till Karl Erik Johansson i Backe:
- Hans far, n'Ol Ingelsson, var en utav dom första som bosatte sig vid Stensvattnet. Det
var starrmyren där som gav foder åt deras kräk. Först var det till att sätta upp en tocken
där gapakoja, en som hade tre väggar och en eld framför, så att dom hade nånting att bo i,
tills rätta stugan vart färdig. Det var i en tocken gapakoja som n'Erik Olof vart född.
Erik Olof var för övrigt kusin till en annan storjägare, Björn- Johan Johansson.
Ungdomsåren
Erik Olof Älgs ungdomsår skildrar Johansson på följande sätt:
"Skolgången för Erik Olof pågick bara ett par månader om året, och under den tiden
belönades han aldrig med de kollekter som på stora högtidsdagar upptogs i kyrkan för att
skänka uppmuntran till duktiga elever. Det berodde inte på att han var obegåvad utan
snarare på ett bristande intresse för de kateketiska huvudstyckena. De kyrkliga protokoll,
som meddelade att församlingens ungdomar merendels var försvarliga i sin
salighetskunskap, inbegrep inte gossar med Erik Olofs problematiska karaktär. Men han
motarbetade aldrig den inträngande bildningen i hembyn.
I stället gav han sitt särskilda bidrag till framåtskridandet genom att hålla byns
kulturkämpe, skolemostern och fattighjonet Anna-Brita Karlsdotter vid hälsa och vigör.
Hennes pedagogiska arbete betalades visserligen av socknens fattigkassa, men utan de
tillskott som kom från lärjungen Erik Olofs fågel- och småviltfällor, hade hon förmodligen
blivit tvungen att lägga ner sin verksamhet på grund av undernäring. Anna-Brita
Karlsdotters tacksamhet mot Erik Olof var därför så välgrundad att hon aldrig förebrådde
honom hans försumlighet. Hon begrep till fullo att han varken skulle ha bruk för ABC-boken
eller bibelns grundsanningar i det skogsliv som av allt att döma måste bli hans framtid".
Hur såg han ut?
Episoden om hur Erik Olof "höll skolemostern vid liv" säger kanske en del om hans karaktär.
Att han fick rykte om sig att vara en riktig Robin Hood, som stal från de rika (kronan) och
gav till de fattiga visar att han var en godhjärtad man. Alla de beskrivningar jag själv hört
har en sak gemensam: "n'Erik var snäll, men full i fan. Han såg alltid lite illmarig ut".
Hans utseende framgår av bilderna till höger. En liten hjälp på vägen är också Karl Erik
Johanssons beskrivning:
"När han inte åkte skidor hade han ändå ett glidande sätt att gå. Han liksom flöt fram, tyst
och mjukt som lodjur, och hans långa armar svängde som pendeln i en moraklocka. Han var
ingen lång karl, men han var stadigt växt och grov som en smedkabbe. Jämt när vi såg
honom så hade han nån vadmalsrock, en dyngbrun en, som hängde som en säckpåse. Gud
vet om han hade några knappar i den, för jag såg då aldrig annat än att den var öppen. På
sommaren hade han nån svart hatt på skallen, och det var hål i hattkullen, så myggen for ut
och in där som i en bikupa. På vintern hade han en mössa, jag tror den var gjord av
hundskinn, och den var så mycket sliten så den var nästan lika slät upptill som skollärarn är
oppi huvet. Ja, och så hade han ett par vadmalsbyxor, som mest liknade ett par stuprör
med vecket på mitten. Och blötkängor som luktade tjära på fötterna. Och jämt när man
mötte honom så gliste han till och såg både snäll och illmarig ut".
Hygien
På ett annat ställe i boken hittar man följande:
"Dräktfrågan i ensamheten behövde aldrig växa ut till något modeproblem. Det svala
klimatets fordringar var helt bestämmande för hans klädsel. På fötterna så kallade
blekkängor med håret utåt och garvade bottnar. På huvudet en mössa av älgkalvskinn. På
ryggen en med axelremmar försedd skinnsäck som var mer outslitlig än den trasiga gamla
tvåvåningsmesen. Och i övrigt en kostymering där Robinson Kruses dräkt och svensk
vadmal kivades om utrymmet".
Att villebrådet inte kunde lukta sig till Erik Olof Älg har också sin förklaring. Han berättar
själv så här om sitt hemliga knep:
-Jag gnuggar mig med granriset under skosulorna och på byxorna och blusen och överallt
där jag kommer åt, sa han. Sedan är det inget djur som känner något.
"Kanske man ändå bör ifrågasätta om inte Erik Olofs nonchalans mot hygieniska faktorer
spelade en betydande roll i sammanhanget. Den mänskliga doft som han innerst inne borde
ha varit bärare av tilläts bara sällan att framträda med normal styrka", skriver Johansson i
Backe.
Bostaden
Erik Olof Älg hade inte alltid någon fast bostad. Under perioder då stridsyxan med lagens
makter var nedgrävd och han inte satt på "Vita Duvan", det vill säga fästningen i
Härnösand, bodde han ofta i en liten "stuga" hos en bror i Stensvattnet. I själva verket var
bostaden inte mer än en koja med tre väggar som spikats ihop mot en stor sten som fjärde
vägg.
Husliga bestyr var kanske inte Erik Olofs starkaste sida och vedhuggning var något han
absolut inte ville befatta sig med, berättar en av mina sagesmän. Alltså släpade han i stället
hem torrfuror som han lade in över tröskeln och in i spisen. Sedan sköt han på undan för
undan och på kvällen kunde han stänga dörren. Metoden var förstås förknippad med vissa
risker och mycket riktigt brann också Erik Olofs stuga ned när hela furan fattade eld. Detta
hände enligt Sollefteå-Bladet i slutet av februari 1924, det år han fyllde 75. Efter eldsvådan
försökte myndigheterna placera honom på ålderdomshem, men det gick förstås inte. Efter
några månader av vantrivsel flyttade han tillbaka till Stensvattnet, närmare bestämt till
brorsdottern Anna, gift med Erik Wermelin. Där bodde han kvar till sin död 1934.
I mantalslängderna står Erik Olof Älg skriven i Stensvattnet, 1890 som "arbetare" och 1910
som "hästgetare". Men ofta höll han till i kojor ute i skogen. Om en av dem berättas
följande:
"Den var uppsatt av vindfällen och brädlappar och sten, och så var det mossa och mull på
taket. Det var nästan bara ett krypin för n'Erik Olof och hans hund. Han hade inget annat
lyse i bostaden än stockelden som brann på eldpallen. Där stod grytan också. En stor gryta
på tre ben, och i den blandade han på äldre dar ihop både älgkött och rovor och fisk och
korv. Det var ingen vanlig mathållning där inte. En gång då jag hälsade på honom så
hängde en massa sura korvar i taket. Dom skulle han ha åt hunden, sa han, men jag såg
själv att han hade flera utav dom där i grytan. Han hade fått dem av nån handlare i Backe,
som ville bli fri dem. Dom var mögliga och gamla, så huvaligen! Men n'Erik Olof Älg hade visst
en riktig grismage, för han tålde allt. Och ibland åt han så mycket på en gång att han kunde
klara sig flera dygn i skogen".
Kosthållet
Men korvgryta var nu inte Erik Olofs viktigaste kost. Min farbror Johan beskriver menyn så
här: "Hans diet var kokt älgkött, stekt älgkött, malet älgkött och framför allt torkat älgkött.
Hade man försett sig med en riktig portion torkat älgkött kunde man åka skidor en hel dag
utan att bli hungrig. Den andra fördelen var att det aldrig frös hur kallt det än var och det
bästa, en riktig morakniv var det enda som behövdes vid utspisning".
Fast en sak till behövde Erik för att vara tillfreds. Karl Erik Johansson i Backe berättar i
Fjällsjö krönika: "När han helt oväntat dök upp i någon grå avsidesstuga, fåmäld och utan
åthävor, då tändes förhoppningens glimt i torparfolkets ögon. Någonstans ute i markerna
låg förmodligen Erik Olovs nyfällda älg, och ett köttförråd skulle då kunna läggas upp och
hålla hungerspöket på avstånd. Men innan Erik Olov började prata, skulle han ha kaffe.
Denna dryck var hans livselixir, och det förlänade åt hans ande en påfallande livaktighet.
Men som han uttryckte sig, det skulle vara riktigt kaffe, och det var det bara, om påtåren
tvingade fram svettdroppar kring handlederna. Av den sortens kaffe drack han mer som en
törstande än som en kännare. Åtta-tio koppar skulle det vara, och var huset för armt för
att bestå honom med tillräcklig mängd, så tog han av sitt eget förråd. Ty kaffe, torrkött och
rulltobak var hans ständiga färdkost i ryggsäcken".
Enligt en av mina sagesmän berättades det att Erik Olof Älg inte ens drog sig för att äta
självdöda djur. En gång kom han till en gård där han bjöds på kams. Det var när länsman
var ute efter honom. Älgen hade inte tid att stanna, utan gav sig snabbt av med kamsen i
näven. Men det bar sig inte bättre än att han snavade i mörkret och tappade kamsen i
gödselstacken. Han famlade runt ett tag, hittade till sist den åtråvärda läckerbiten och fick
sitt skrovmål.
Trollgubben
Erik Olof Älg kunde också spå och trolla, enligt flera av mina sagesmän. Så här berättar Gulli
Persson från Jansjö (f 1913):
"Erik Olof va räkne för (känd för) å kunna spå. Han spådde mamma en gång att hon sku bli
rik. Då hon fråga mang år senare 'var rikedomen va som du spådd'? - Den rikedomen ä
bårna, svara Erik Olof.
Erik Olof trolle bort varter också. En sommar då han var på besök feck han si en varta som
ja hadd precis på pekfingerknogen. Då sa han att en dänna gett vi göra na åt, den si stygg
ut. Han tog himbaka brö (tunnbröd) och bröt till som en triangel av dä. Sä drog han bröbit'n
runt varta å mumle na, ja va så rädd så ja darre. Sen tog han bröe och geck in i
bröjstufarsta å satt fast bröe mella två stocka p? vägg'n, å så sa han; 'du ske inte tro hon
gå bort ve en gang, men då bröbit'n ä borte, då ä varta borte'. På själve nyårsafta va
varta borte å då tjava ja iväg ti djupsnön för å titte där i bröjstu'n, för å si om den va borte,
å de var a".
En annan bild av Älgen
Att Erik Olof Älg var en särling råder alltså ingen som helst tvekan om. Men i vilken grad
stämmer myten om honom? Även om han inte bara hade positiva sidor brukar dessa ändå
överväga när det kommer till slutsummering. Fast det finns undantag. Ante Orsn (Anders
Johan Olsson, se data i artikeln om Stensvattnet) och andra gamla i byn ansåg att han inte
alls var den Robin Hood-figur som det berättas om.
Tvärtom betraktade han varenda älg i skogen som sitt egen personliga egendom och var
någon annan på jakt efter detta villebråd hände det inte sällan att Erik Olof skrämde bort
bytet (eller jägarna). Och köttet tog han hand om själv eller sålde. Kanske stack han åt
någon en köttbit då och då, men mer var det inte.
Ja, vad ska man tro? Givetvis hade "Älgen" som alla andra flera sidor. Men att han alltid
satte egennyttan främst kan inte heller vara sant, då skulle han knappast ha fått sitt
eftermäle som de fattigas och svältandes vän. Kanske kan man tänka sig att han var mer
idealistisk i sin ungdom, då det också var riktiga nödår i slutet av 1860-talet, men blev
alltmer tvär och egen på äldre dar.
Döttrarna
Vad som är mindre känt är att Erik Olof Älg hade två döttrar, som var tvillingar. De hette
Johanna Margareta och Kristina Olivia Avander och var födda i Avaträsk, Dorotea 1885.
Mamman var pigan Sigrid Kristina Jonsdotter och fader "okänd" enligt kyrkoarkiven. Mer om
döttrarna finns att läsa i en separat text.
Ett stöd för att Erik Olof verkligen var fadern är att han ofta flydde upp i fjällen eller
trakterna av Avaträsk när han var på rymmen från lagens långa arm. Se vidare
Kronojägarens berättelse
Den personliga hygienen till trots var n'Erik faktiskt något av en kvinnokarl, berättar en av
mina sagesmän. Att han luktade illa var kanske något som kvinnorna ute i stugorna hade
överseende med i sin ensamhet när deras karlar var borta "på skogen" flera veckor i sträck
(...de doftade väl inte heller som rosenblom, kan man tänka). Och så när Erik Olof dök upp
med en nyfälld älg är det inte svårt att föreställa sig att han blev populär. Snäll var han ju
också, även om han hade sitt speciell sätt.
Eriks död
Erik Olof Älg dör den 27 april 1934, men trots att han är (eller åtminstone varit) en stor
celebritet i trakten blir det inget ståhej kring hans död, snarare tvärtom. Bara dottern
Kristina och fattignämndens ordförande närvarar vid begravningen, berättar en av mina
sagesmän.
Älgens död efterlämnar inte heller några spår i pressen, vad jag kunnat se. Varken
Östersunds- Posten, Västernorrlands Allehanda eller Sollefteå-Bladet har någon runa. Inte
heller Svenska Dagbladet, som lär ha uppmärksammat Eriks 50-årsdag, noterar dödsfallet.
Kjell Höglund
|
|