Nilsson, Lars

Thomas Plomgren avled 1754 och Ålhult övergick till dennes arvingar. Dottern Anna Kristina hade gift sig med dåvarande majoren Carl Fredrik Pechlin som 1755 förvärvade Ålhult med underliggande 37 gårdar av svågern, brukspatronen Anders von Plomgren. Pechlin blev permanentboende på Ålhult och under honom upplevde gården sin storhetstid. Pechlin var förutom sin politiska verksamhet (präglat av ett starkt hat mot Gustaf III) även en stor, initiativrik företagare. Han omgestaltade gården genom att han lät riva de gamla bodarna och stugorna och vid den uppriktade gårdsplanen låg endast huvudbyggnaden kvar mot sjön. Han lät även nyskapa trädgårds- och parkanläggningen med blomkvarter, ruddammar och vindruvsplantage samt en förnämlig köksträdgård med fruktträd, jord- och bärfrukter och dessutom stora gräsmattor och planteringar. I övrigt hade det kommit till trädgårdsmästarebostad, brygghus och drivhus i omgivningen. För att Pechlin skulle kunna bygga det stora tegelhuset lät han anlägga ett tegelbruk som blev en av de äldsta industrierna på Ålhult. Snart utökade han verksamheten med ett järnbruk med stångjärnshammare och två eldar som var belägna intill Vervelåns ravin. Träkol togs från de egna skogarna och Pechlin hade lov att tillverka 600 skeppund smide (1 skeppund = 136 kg) per år. Brukets märke var ett upprest lejon med kluven svans som gick upp mot ryggen. År 1771 byggdes järnbruket ut med knip- och spikhammare, dessutom fanns en tullmjölskvarn och en vattensåg. Malmen till järnbruket var så kallad myrmalm som togs upp från Krön och det höll man på med ända till mitten av 1800-talet. Brukets märke var ett upprest lejon med kluven svans.[5] Så småningom blev Pechlin Smålands störste jorddrott och brukspatron som ägde förutom Ålhult nära hälften av Södra Vi socken och Djursdala socken samt flera sätesgårdar och jordegendomar i Vimmerby socken och i södra Östergötland. Pechlin var frikostig givare till Södra Vi kyrka, där han skänkte bland annat altartavlan och två ljuskronor. Men han hade även ryktet om sig att vara en elak "bondplågare". Pechlins storhetstid tog slut i och med hans påstådda inblandning i mordet på Gustaf III. Han avled på Varbergs fästning den 29 maj 1796.[6] /Wiki 2014 År 1795 hade sonen Johan Adolf Pechlin tagit över Ålhult. Han var en lugnare typ än fadern, deltog bygdens angelägenheter och vann allmänhetens förtroende.

______
Johan Adolf Pechlin skötte gården med omsorg och sålde egendomen 1805 till kammarrättsrådet Henrik Nordström. Nordström och hans fru Beata påbörjade en omfattande upprustning och ombyggnad på godset. I den franska parken på vägens södra sida uppfördes 1815 den slottsliknande herrgårdsbyggnad, som ännu finns kvar. De andra husen monterades ner och byggdes upp på en annan plats. Ladugården flyttades till den höjd, där den befann sig på 1660-talet, öster om gårdsplanen där den ännu är belägen. Två trädgårdsmästare med drängar var anställda för att sköta trädgårdsodlingen.[7] Vid samma tid (1815) lät Nordenström även uppföra ett pappersbruk intill Vervelån. Efter Henrik Nordströms död i januari 1843 övertog hans yngste son Carl egendomen. Hans första åtgärd som godsherre var att lägga ner bruksdriften för järnbruket. Under åren 1844 till 1848 utgår rubriken "Bruket" ur kyrkböckerna, därmed var en nästan hundraårig verksamhet till ända. Nu gällde storskalig skogs- och jordbruk på godset. Den siste Nordström på Ålhult blev Henrik August Nordström, han tillträdde godset 1869 och var godsherre till sin död den 7 oktober 1905. Under den Nordströmska tiden bevarades det gamla herrgårdslivet med patriarkatliknande former och traditionell pompa