|
Från Bodsjöboken 1982: Jonas Persson "Dixon" en färgstark "finkarl" Jonas Persson levde som en färgstark person mitt i sekelskiftets grå enahanda, då "bolackarlivet" dominerade Bodsjö socken. Så må han brytas fram ur glömskans dunkel. Jonas torde ha varit född i början av 1860-talet utom äktenskapet i någon enslig by uti Hackås socken. Modern blev gift med en småbonde och Jonas fick därmed två bröder - Andreas och Pelle, som även de kom till Hunge under "bolackartiden" och blev gifta med var sin Barbro från Hunge by och sedermera bosatta i Småbodarna respektive Örnbergsvallen. Jonas tycks ha haft ett gott huvud redan som ung och utnyttjade detta till att lära sig läsa och skriva lite mer än för husförhör. Han kunde det så bra att han utnyttjades till vikarierande skollärare i Hackåsbygden. Hans sejour som lärare blev dock inte långvarig, därför att han blev intresserad av skolflickornas charm och måste skudda stoftet av Hackås-sulorna innan något ytterligare hände. I den situationen gick han till malmfälten i Kiruna och blev gruvarbetare för någon tid. Väl hemkommen därifrån medförde han gnistrande järnmalm, som han stolt förvarade i ett särskilt vitrinskåp under hela sitt liv. Nu kom han till Hunge by som skogsarbetare och hyresgäst här och var i bygden. Omkring 1910 hyrdes en kammare på Ante Janssons gård och här blev han trogen intill slutet. Som hyresgäst var Jonas ytterligt skötsam och hade god ordning i sin ungkarlslya. Något av "bättre mans" maner satt kvar och vistelsen i Kiruna torde ytterligare ha stärkt sinnet för att vara något förmer än en vanlig skogsarbetare. Både klädsel och talesätt ville uttrycka en högre bildningsgrad - speciellt efter någon konjakssup. Han umgicks inte med folk som "inte kunde supa med stil" enligt hans eget talesätt. Efter arbetssäsongen höst och vår, tog han sig en resa till Östersund, där han passade på tillfället att leva lite flott några dagar som herrekarl. Det sades att han hade kontakt med någon viss gästgivaredotter under stadsvistelserna - om av ekonomiska eller andra skäl förtäljer inte historien. En gång fanns en rival på plats när Jonas anlände, men det avverkades snabbt och lätt med följande passus: Jonas bjöd rivalen på en konjak, sedan tog han honom i kragen och kastade sig baklänges och skrek på hjälp, "en främmande potentat har överfallit mig". Rivalen åkte ut från hotellet och Jonas kunde i lugn och ro ägna dottern sin uppmärksamhet. Såsom duktig slåtterkarl deltog Jonas varje sommar i gårdens slåtterarbete. Hans höga "kämmor" och finess att klara liarna med gott bett var beryktade. En gång fick han kasta lien och rädda undertecknad som hade halkat ner i en källa i närheten - tacka Jonas för livet! Vissa somrar gick han över till Hackås och deltog i slåttertävlingar, som han vann på "skärgång" med långlie (bängling). Han var också mästare i att snickra lieorv och räfsor - lagade och band nät åt utvalda spekulanter. Hans intresse för jakt och fiske bidrog till god hushållning och ekonomi. Vid resorna till Östersund medfördes både skogsfågel och skinn för avsalu. Som vetgirig grabb fick jag lära mig att ladda ekorr-ammunition i mässinghylsor kaliber 28. I en prydlig hemgjord kista med fack fanns det sorterat hagel, kulor, krut och förladdningar av filt, getingbon och talg - mässingmått för svartkrutet samt olika måttpinnar för förladdning och hagel. Knallhattar, järppipor och snaror av tagel och mässing ingick' i utrustningen i kistan. Det var ordning och reda på allt. Hans "Remington" med repor av björnklor efter möte med björnungar på Öberget, hängde i ställ. Ingen kunde tro att Jonas Persson-Dixon var skogsarbetare när han promenerade hem från Bodsjöbussen med överrock på armen, mörk kostym och fransk hård hatt med silkessnodd. I väskan fanns troligen fin konjak och vin samt en påse teaterkonfekt för mig och andra välsedda gäster. Det berättas att han på sina "höga hästar" kritiserade servicen på Gästis i Östersund och vid ett tillfälle synade glasen mot ljuset och undrade om det hade pågått tröskning på gästgivaregården eftersom glasen var dammiga - glasen fick putsas om. I ungkarlslyan pratade Jonas ofta med sig själv om nyheter i tidningen och medmänniskor, som fick slutomdömet "asch patrask, bara patrask". Efter svarta kaffet med lite, lite salt i, trallades något glättigt pom, pom, pom ... Smeknamnet "Dixon" kan ha uppkommit genom en herremansfason likt träpatron Dixon? Dock inte utrönt när var och hur. Jonas var också en bokläsare av ovanligt mått. Från historieböcker om Ryssland, Kina och USA visste han mera än vanliga skogsjobbare. Hans övriga boksamling och tidningspackar vittnade även de om läslust. Religion hade dock ingen plats i bokhyllan. Före och under första världskriget höll sig Jonas väl underrättad om det militära och politiska läget genom prenumeration på Aftonbladet med Brokiga blad samt Stockholmstidningen. Efter stadsbesöken medförde han också Söndags-Nisse-Strix, som kommenterades med ljudliga skratt i ensamhetens kammare. I mitten av 20-taletlämnade Jonas Persson-Dixon detta jordiska och det blev ovanligt tyst i kammaren Nol-i gården.
|
