Rising, Samuel Amundi

Kyrkoherde i Hallingeberg Born 1639 in Risinge, Prästgården (E). Died 1722-10-03 in Hallingeberg Säby (H).
http://aforum.genealogi.se/discus/messages/44/49114.html?1071224726
Ur Våra Rötter från Tjusts släktforskarförening Nr 3 2012:
Trollpackan” i Rumma var av hederlig släkt av Magnus Bäckmark.
Hustrun Sissela Bengtsdotter i Rumma i Hallingeberg behandlades illa av sin kyrkoherde. Det ledde till förhör som ger ledtrådar till hennes släktförhållanden. Det började annandag pingst, den 17 maj, 1714 i Hallingebergs kyrka. När församlingen sjöng tron gick kyrkoherden Samuel Rising som han brukade på gången. Den här gången gick han fram till en ålderstigen bondhustru, Sissela Bengtsdotter i Rumma, och fr ”Jag är intet god för.” Det upprepades två gånger. Sedan utbrast kyrkoherden med högt rop: ”Vill tu icke sjunga, så opp och vik ur kyrkan!” När han kommit upp på predikstolen fortsatte han: ”Den jag talade med på gången, efter hon intet vånner sjunga, så förbanner jag tig, fa tin ingång, förbannat tin utgång, förbannat i denna och den tillkommande väla [’wähla’, d.v.s. världen], tin trollpacke.” Tre gånger kallade han henne för trollpacka, och sade också: ”Tu vore värd att skjutas ihjäl för räver.” Hustru Sissela klagade me Den 7 juni reste den gamla kvinnan tillsammans med sina svärsöner Olof Hemmingsson och Måns Persson i Rumma till prosten i kontraktet, Johan Wallin i Odensvi. Bönderna ville framföra klagomål på sin kyrkoherde och berättade om den kränkande behandlinge vara 80 år gammal och hade legat länge sjuk. Hon hade kunnat läsa i bok, var för 16 år sedan ifrån Ukna socken dit in [till Hallingebergs socken] kommen, varav hederligt folk född, hade hederlig släkt, var herr Bengt Trozelii i Lofta moster.
Prosten visiterade

Kontraktsprosten Wallin såg uppenbarligen allvarligt på det som bönderna från Rumma berättade. Redan den 12 juni gjorde han en prostvisitation i Hallingeberg tillsammans med kyrkoherden Claudius Austrin från Gladhammar och dennes klockare Claes Hansson delen kunde tämligen utreda sig - infann sig sexmännen och de flesta bönderna av församlingen i sockenstugan. Wallin frågade om församlingen hade något att angiva. Omsider svarades att de hade intet att klaga över. Wallin läste då upp det han skrivit ned om klagomålet som berättats för honom. När Wallin hunnit till redogörelsen av hustru Sisselas hederliga släkt bröt Rising in, vänd mot henne: ”Vem tror tu på? Tror tu på Hans Andersson?” (Hans Andersson, född 165 personer vid den tiden, ägde bland annat Ankarsrums bruk.) Rising försvarade sig med att Gud befallt att vi skola lova och prisa Gud i kyrkan. ”Gud straffade konung Saul då han intet lytt Guds bud. Olydnad är en träldomssynd.” Wallin bröt av Rising med orden: ”Allt har sin tid.” Kontraktsprosten lät hustru Sissela läsa två trosartiklar, dem hon väl kunde, och sedan instiktelseorden (instiftelseorden). På dem stapplade hon litet, övermåttan turberad som hon var i sådant sorl. Rising hotade henne: ”Efter tu lupit till Prosten och klagat uppå mig, löp ock så till Biskopen, jag skall sättja tig dit.” Hustru Sisselas mågar och anhöriga frågade om man skulle få kalla henne trupacke (trollpacka) och hålla henne därför. Rising sad Wallin avbröt: ”Den historien han citerade är oss väl bekant.” Rising utföll då mot kontraktsprosten: ”Guds hämnd vare över tig!” - ”varöver allt folket med mig förskräcktes”, som Wallin skriver i sitt memorial kring detta i Odensvi prästgård dagen där Hallingeberg i Domkapitlets i Linköping arkiv E IV:67, Landsarkivet i Vadstena, och är alltså källan till hela här refererade händelseförlopp. (Stavning i citaten är normaliserad.)
Piga och dräng utdrivna ur kyrkan
Wallin tog nu upp att han fått ett annat klagomål i vintras. Borgaren i Vimmerby Lars Sandberg hade då varit hos honom och angivit att Rising utdrivit hans tjänstepiga ur kyrkan. Under Risings förhör med församlingsborna hade han också bett henne att l skulle lära något gott, och intet att läsa; för prästerna hemma plägar jag gå fram och läsa.” Rising hade då öppnat stolsdörren och befallt henne: ”Efter du intet hörer hit, så packa tig ur kyrkan fanen i våld.” Medan hon utgack önskade han en förbanne lättfärdig hora som vankat omkring i bygden med sin bolare, som han kallade Söre, och allestädes hade de legat tillhopa, där de övernattat. För slik odygd viste han henne ur kyrkan. Rising tillade att han själv ur kyrkan drivit en dräng som var född där i socknen men statt sig till en inkvarterad kapten i Västervik och fått gul klädning av honom. Drängen hade stigit (in) i främsta stolen i kyrkan som bönder står uti. Rising hade d ”Jag står i min fars stol,” hade då drängen svarat samtidigt som han lät upp dörren för sin far. (Tyvärr nämns ingen av dem vid namn.) Rising befallde en bonde som stod innanför att häva ut drängen. Om inte drängen gick ut, så skulle Rising själv gå ut och inte hålla någon gudstjänst. Efteråt, vid utgången, hade han igen blivit förbannad över saken. Wallin noterade att Rising själv ty
Vågade inte vittna
Av Wallins anteckningar framkommer också att han av Olof i Spånga fått berättat för sig, antagligen när de församlade började gå hem till sitt, att ingen för kyrkoherdens förskräckeliga förbannelse fördristar sig att säga sanningen och den emot honom b bliva fordrade till edgång först - och sålunda blevo likasom tvingade att säga sanningen, så kunde Pastor så mycket mindre förfölja dem om de emot honom talte sanningen, om de skulle nödgas att behålla honom längre. Till bilden hör att kyrkoherden Samuel Rising, var 75 år gammal (född 1639) och på sin ålder uppenbarligen mycket vresig och brysk. Drygt två år senare, hösten 1716, gjorde han sig skyldig till ytterligare en besinningslös utskällning i kyrkan som var familjen Gyllenbreider. Den saken, som jag skriver om i Släktforskarnas årsbok 2012, ledde till hans avsättning från ämbetet 1720. Vresigheten hade antagligen åtminstone en del av sin förklaring i kyrkoherdens sjukdom; han skriver själv i en redogörels tryckande ”passion” som honom graverar (så) att han icke är människa (att) kunna gå över sin gård, utan han måste några gånger vila sig. Genealogiskt värdefullt i de här anteckningarna är noteringarna om hustru Sissela, som inte bara belägger henne som svärmor till de båda bönderna i Rumma, utan även som moster till Bengt Trozelius.